My Larsson

Jag pendlar ständigt mellan att vara pessimist och optimist!
I grund och botten så är jag optimist och har alltid varit, men av någon konstig anledning så kommer dessa negativa tankar med jämna mellanrum och tar över min hjärna.
Och det beror helt och hållet på invanda mönster, det handlar om hela ditt liv egentligen..
För jag till exempel, har aldrig gjort något ensam eller på egen hand, detta medför ju att jag inte har självförtroendet eller tron i att jag KAN göra allt jag vill, ensam, för jag har aldrig lärt mig hur man gör.
Jag har alltid förlitat mig på andra för att slippa ta ansvar, eller för att jag aldrig trott att jag klarar av det ensam, jag ser ständigt människor som gör saker hit och dit, som tar sig fram, går långt, för att de tror på sig själva, de är positiva och har lärt sig att dom kan bara dom vill..
Men jag har alltid fått höra saker som "nej, men det är inget för dig, det är alldeles för svårt", eller "men du är ju tjej inte klarar du det", eller "men gud nej, jag gör det åt dig, inte ska du göra det där".
När jag ser alla som gör saker själva, typ packar sina väskor och reser runt halva jordklotet, helt ensamma, så blir jag fascinerad, samtidigt som det går en ilning i magen, för jag skulle ju aldrig våga åka alldeles själv.
Jag är i grund och botten en krävande, social person, och genom livet så har jag mer eller mindre hur jag än gjort lyckats få det jag velat ha, men jag har aldrig själv känt att det är någon inre drivkraft som gjort det, snarare att det mesta skett av en slump, eller så kanske jag har gjort allt det där själv, bara det att jag inte ser det..
Jag är nog också den enda människan jag vet som inte ar drömmar eller visioner, för jag har aldrig behövt planera, fundera eller drömma, för på något sätt så har jag även där förlitat mig på att det kommer nån att fixa, och de gånger jag verkligen har kommit på något som jag så jävla gärna hade gjort, så kommer de där orden "Nej, inte klarar du det!"
Detta har ju medfört att jag till sist har börjat tänka så själv, varje gång jag kommer på nåt, att jag inte kan!
Det är som om jag tappat kontrollen över min egen vilja eller snarare min egen förmåga att tänka, jag blir apatisk i situationer som jag aldrig varit i, för jag har ingen aning om hur man gör, för jag har aldrig lärt mig..
Jag vet aldrig vad jag vill, och jag kanske inte ens funderar så mkt över det heller, för att jag har tappat förmågan att ens vilja något speciellt, detta har ju medfört att jag i hela mitt jävla liv har nöjt mig med saker, bara för att jag inte är tillräckligt driven i mig själv för att känna att jag hade kunnat ha det så jävla mkt bättre!
Nu kanske ni förstår att en flytt för mig är ett jävligt stort steg mot det jag just har beskrivit, för det skulle innbära en total förändring, där JAG måste våga för att klara av det, JAG måste bli större i mig själv, så jag inte blir totalt översprungen, JAG måste fixa jobb, boende osv. JAG måste laga det som går sönder själv, måste söka nya kontakter själv, måste göra ALLT själv, jag måste ta hand om mina pengar, jag måste vara organiserad, ansvarig, planerande och framförallt bli trygg i mig själv!
NU tar jag steget ur mina negativa mönster och lämnar skiten jag bara nöjt mig med, för att hitta det jag i mitt hjärta vill, även om jag inte vet det än, så är jag säker på att jag kommer att finna det på vägen!