My Larsson

Jag är inte riktigt för det här med att känslodroppa i sin blogg om allt och alla,
men jag känner att det kan vara skönt och även ett fint avslut på en fin tid i mitt liv!

Det har nu gått lite mer än 3 månader sen jag packade min väska och åkte ifrån honom och vårat hem,
det kan kännas både länge och kort på samma gång. Vi har väl båda haft problem med att släppa detta och svårt att släppa varandra, men nu har vi båda tagit de första stegen ifrån varandra och det känns såklart både och, för helst av allt hade jag velat att det skulle ha funkat mellan oss, men det gjorde det inte och av den anledningen kunde vi inte vara tillsammans, iallafall inte då och inte nu, sen om än risken är väldigt liten så visst man vet inte vad som kan hända i framtiden, men ska man vara realtistisk så kommer det nog aldrig att hända!
Visst det har varit en tröst, säkert för oss båda, att tänka att det kan bli vi igen sen, men jag har insett att så kan jag inte tänka längre, jag kan inte heller falla tillbaka på honom, vara med honom som när vi var tillsammans då vi ses, hålla om varandra som vi gjorde då osv. därför har jag brytit allting, inte så att vi inte kan vara vänner, men allt annat runt detta, bara pga. att jag älskar den här killen, om än jag är medveten om att det inte kan bli vi, så gör han mig sjukt glad då jag ser honom, jag blir fortfarande varm i kroppen då vi kramar varandra, lycklig då jag ser honom le osv. men eftersom att det inte går, så kan man inte ha något av det, man kan inte bara vara lite, inte om man har en historia som går 2,5 år bakåt i tiden med varandra, visst det är juh konstigt för alla i början då man gjort slut, man vet juh inget annat än det man haft och minnena plågar en, att allt aldrig mer kommer vara sig likt.
För det kommer det inte..

& man får faktiskt känna, man får faktiskt sakna och vara ledsen för det är juh en sorg, något har juh dött, VI är juh döda, och det tar tid att gå igenom och läka. Att ha varit så nära någon i flera år till att vara vänner, knappt se varann, inte ens prata varje dag, det är juh skitskumt, men JAG vet att det går över.

Det konstiga var att i slutet, då det tog slut osv. kunde jag bara se allt det som var dåligt osv, men juh mer tiden har gått så ploppar det upp minnen hela tiden av alla roliga saker vi gjort, hur jävla kär jag varit i den här människan, hur lycklig jag har varit, hur allt kändes i början, alla låtar som får mig att tänka på honom, hur hans blå ögon alltid har gjort mig lugn vilket humör jag än var på, hur varje liten grej han gjorde kunde få mitt hjärta att göra volter i min kropp så jag inte kunde andas, hur mycket vi har skrattat, hur olika vi var, hur jag höll honom vaken på nätterna, låg och fjantade mig och skrattade ända tills han inte kunde hålla sig längre, hur arg han kunde göra mig, första gången han sa att han älskade mig, hur mycket jag bara ville ruffsa honom i håret och nypa honom i kinderna bara för att han var så sjukt söt, mest av allt älskade jag hur jag själv blev då jag var med honom, jag blev så sjukt inspirerad och motiverad att vara en bra person, brydde mig mer om min framtid än jag gjorde innan honom då jag sov till 3 på dagen och var uppe till 7 på morgonen, och det tackar jag honom fan för, att han har gjort mig mer självständig, och mer ansvarstagande över mig själv! & jag kan även tillägga att han är den enda personen jag seriöst har kännt ett behov av att ta hand om, röra vid, vara söt mot, vilja ge ALLT till!

Så det jag vill säga till dig, hjärtat: TACK för allting, alla våra minnen är bevarade djupt i mitt hjärta och jag är glad över allting vi gett varandra och jag önskar dig ALL lycka, ALL kärlek, ALLT som du bara vill ha! <3