My Larsson

Redan när vi var små så var han så snäll, jag var ett väldigt krävande barn, krävde ständig uppmärksamhet,
men han var världens snällaste barn och sken som en sol varenda gång mamma kollade till honom, annars var han bara tyst.
Min lillebror har alltid haft en otroligt dålig självkänsla, det är nästan som om han föddes med det, han placerade alltid till och med sig själv i andra hand, bland det första han lärde sig att säga var "Måtte vänta lite"!
Kanske för att jag var mer framåt, mer tidskrävande, tog för mig mer.. när jag tänker på det så kan jag ibland tänka att hans dåliga självkänsla kan grunda sig i att han har mig som syster.

Varför jag skriver detta är för att min lillebror, som så många andra, har hamnat i träsket, trots att han inte ens ännu har hunnit fylla 20 år är han så djupt i skiten att han blivit tvångsinlagd och satt på LVU.
Men nu har min bror rymt, ingen vet vars han är, eller vad han gör och han har varit försvunnen i över 2 dygn.
Fömodligen sitter han och trycker hos någon av sina knarkarkompisar, men man blir självklart orolig över vart han är.
Har aldrig skrivit om detta, pratar aldrig om detta heller för den delen, för på något sätt så har jag så enkelt att stänga av vad jag känner, och det jag känner är främst att jag är så helvetes förbannad.. samtidigt som jag tycker så fruktansvärt synd om min bror som uppenbarligen mår så dåligt att han ständigt måste pumpa sin kropp med kemikalier för att orka med dagen.

Vars är du ? & nu menar jag inte bara vars du befinner dig, vars är min lillebror, den som jag känner ? För honom var det längesen jag träffade..