What is love? baby don´t hurt me, don´t hurt me. No more.
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick
Dag 5 (Vad är kärlek?)
Vad är kärlek? Jag får en känsla av att detta inlägg kommer att bli långt, eftersom att kärlek är ett brett ämne.
Det första jag kommer att tänka på då jag hör ordet kärlek, det är vänner och familj och kanske iofs människor i min allmäna omgivning.
Jag tycker att kärlek det ger man och man får igen det i så mycket, att tänka på andra, att finnas där, att vara ärlig och bara ge av sig själv bara för att man vill.
Kärlek ska vara enkelt, men kärlek är komplicerat, för att man gör det så.
Kärlek är från början rent och fint, men med åldern kommer tvivel, misstänksamhet som gör det svårt att lita på kärleken.
Det finaste för mig är att vara osjälvisk, att vilja ge men inte be om något tillbaka, bara för att man vill. Vad kostar det mig att le mot en människa jag möter på gatan, eller kanske bjuda på mig själv, få folk att skratta? det är kärlek, att ställa upp för någon fast de inte ens ber en om det, att visa att man faktiskt tänker på andra, det behöver varken vara dyrt eller något stort, bara att visa att man faktiskt bryr sig!
Kärleks kärlek är lite av ett mysterium för mig, för den synen ändras konstant, men nu har jag nog kommit fram till ett svar gällande den fronten, den typen av kärlek är bara skrämmande, nästan mer skrämmande än den känns bra, nästan mer dålig än fin.
Kärleken ska vara fin, den är ömtålig och den är vacker, men människor har förstört den, för alla är otrogna hit och dit, folk som säger sig älska varandra gör inte annat än trycker ner varandra, kärlek för mig ska ge en energi då man inte orkar, skratt då man vill gråta, värme när det är kallt och framför allt ge en känsla av att det är vi mot världen, men hur ska den känslan kunna infinna sig då det är som det är!? Jag är ärligt talat livrädd för äkta kärlek, jag klarar inte av den extrema närhet som en del verkar ha, det har jag aldrig gjort, jag klarar inte av när det blir för nära inpå och jag vet inte HUR det blivit så eller varför jag inte kan, ibland känns det som att jag inte har den sidan i mig, jag menar inte att jag inte kan känna, men jag har ett mönster i kärlek och det är att jag dras till det komplicerade, jag vill ha när jag inte får, för då vågar jag acceptera vad jag känner, men när någon bara tycker om mig för hur jag är, vill vara nära mig när jag inte vet vad det är, så känner jag mig snarare mer panikslagen än glad och smickrad över kärleken någon ger mig.
Så är jag iofs i typ alla relationer mer eller mindre, men främst i kärlek, och jag önskar verkligen att det inte var så, men kanske är det så att jag bara inte hittat den rätta personen, eller så har jag kanske det fast jag bara inte vet det än, men anyway, jag hoppas det, att jag kommer kunna vara så och kunna få lika mkt tillbaka, trots att jag har problem med det nu!
Jag har alltid varit så, jag minns i lågstadiet så var en kille som var superkär i mig, han hjälpte alltid mig och jag minns speciellt ett tillfälle då vi var på utflykt och jag tappade ner min ryggsäck då vi satt på ett berg, så sprang han ner och hämtade den och kom sen och gav den till mig, jag höll jävlat på att dö för att jag tyckte att han var så töntig, men egentligen så var han juh bara snäll.. hallå!? Jag var typ 8 år och tyckte att det var sjukt äckligt att han var kär i mig, nu kanske jag inte känner just så, nu handlar det snarare om att jag får panik över att göra illa andra människor, eftersom jag ofta känner mig pressad, ungefär som att dom vill ha nåt av mig, men jag känner att jag inte kan leva upp till deras krav och vilja gällande vad jag är i deras ögon, jag är inte heller en person som tycker att man måste bli ihop bara för att man tycker om någon, jag tar det rätt lugnt, funderar inte så mkt, utan jag har bara en enda anledning till att umgås med en person och det är för att dom gör mig glad, sen VAD dom är för mig det funderar jag inte så mkt på, utan jag bara ÄR, men eftersom att de flesta inte är som mig, så är jag fullt medveten om att jag då ofta får makten att såra dom och den makten vill jag inte ha, för jag hatar att göra andra besvikna och ledsna, nästan att jag ibland stöter undan mig själv för att göra andra nöjda, så dom inte ska bli besvikna på hur jag är.
Detta är givetvis mer i början av en relation, när jag väl accepterat hur jag känner, så klarar jag av att möta personen i kärleken, men jag måste bara vara med en person som spelar sina kort klockrent för annars så kommer jag förmodligen att fly fortare än blixten.
Samtidigt som jag är på det här sättet så är jag sjukt beroende av närheten av andra, att va nära, mysa, kramas och värme, men det får bara inte bli för intimt, för då tycker jag att det blir lite läskigt, haha.. asså jag verkar juh som jordens mest invecklade människa, grejen med mig är att jag sällan får SÅNNA känslor för någon, jag kan såklart tycka om någon otroligt mkt, men det är så mkt som ska klaffa för att det ska vara tillräckligt, men när jag väl blir kär då blir jag det oftast skitfort, men det kan ta ett tag innan jag accepterar att jag är kär eller att jag fattar att jag är det, eller jag vet juh om det innerst inne, bara det att jag inte vill erkänna för mig själv att det kanske är så.
Och när jag väl blir kär, då är det ingenting som bara går över, eller som bara försvinner, jag kan faktiskt skita i allt men det tar inte bort min kärlek till den personen, det kan ta ett tag innan jag liksom släpper det ur mig, men då brukar det oftast bubbla upp igen så fort jag ser personen igen!
På ett sätt tycker jag juh att det är bra att jag är såhär, för för mig ger det en känsla av att det faktiskt finns något större än allt det här, att jag inte kan välja hur jag ska känna, att kärleken finns på riktigt, för om jag hade fått välja så hade jag vart kär i varenda underbar kille jag träffat, alla dom där omtänksamma underbara människorna som faktiskt har sett mig, som har tagit hand om mig, som har gett mig all sin kärlek fast jag inte kunnat besvara den, dom där som osjälviskt alltid bara finns där för en som ger en en känsla av trygghet och lugn, som får en att känna sig som världens mest speciella och finaste tjej, de som man kan se kärleken lysa i ögonen på när de tittar på en, de som kan få en att se sig själv med en annan ögon.
Jag kan bli kär i och fascinerad av andras kärlek! kärlek är så bra, det finns ingenting bättre än kärlek, men det finns heller ingenting som kan göra så ont och som kan bränna en så hårt, som kärleken.
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick
Dag 5 (Vad är kärlek?)
Vad är kärlek? Jag får en känsla av att detta inlägg kommer att bli långt, eftersom att kärlek är ett brett ämne.
Det första jag kommer att tänka på då jag hör ordet kärlek, det är vänner och familj och kanske iofs människor i min allmäna omgivning.
Jag tycker att kärlek det ger man och man får igen det i så mycket, att tänka på andra, att finnas där, att vara ärlig och bara ge av sig själv bara för att man vill.
Kärlek ska vara enkelt, men kärlek är komplicerat, för att man gör det så.
Kärlek är från början rent och fint, men med åldern kommer tvivel, misstänksamhet som gör det svårt att lita på kärleken.
Det finaste för mig är att vara osjälvisk, att vilja ge men inte be om något tillbaka, bara för att man vill. Vad kostar det mig att le mot en människa jag möter på gatan, eller kanske bjuda på mig själv, få folk att skratta? det är kärlek, att ställa upp för någon fast de inte ens ber en om det, att visa att man faktiskt tänker på andra, det behöver varken vara dyrt eller något stort, bara att visa att man faktiskt bryr sig!
Kärleks kärlek är lite av ett mysterium för mig, för den synen ändras konstant, men nu har jag nog kommit fram till ett svar gällande den fronten, den typen av kärlek är bara skrämmande, nästan mer skrämmande än den känns bra, nästan mer dålig än fin.
Kärleken ska vara fin, den är ömtålig och den är vacker, men människor har förstört den, för alla är otrogna hit och dit, folk som säger sig älska varandra gör inte annat än trycker ner varandra, kärlek för mig ska ge en energi då man inte orkar, skratt då man vill gråta, värme när det är kallt och framför allt ge en känsla av att det är vi mot världen, men hur ska den känslan kunna infinna sig då det är som det är!? Jag är ärligt talat livrädd för äkta kärlek, jag klarar inte av den extrema närhet som en del verkar ha, det har jag aldrig gjort, jag klarar inte av när det blir för nära inpå och jag vet inte HUR det blivit så eller varför jag inte kan, ibland känns det som att jag inte har den sidan i mig, jag menar inte att jag inte kan känna, men jag har ett mönster i kärlek och det är att jag dras till det komplicerade, jag vill ha när jag inte får, för då vågar jag acceptera vad jag känner, men när någon bara tycker om mig för hur jag är, vill vara nära mig när jag inte vet vad det är, så känner jag mig snarare mer panikslagen än glad och smickrad över kärleken någon ger mig.
Så är jag iofs i typ alla relationer mer eller mindre, men främst i kärlek, och jag önskar verkligen att det inte var så, men kanske är det så att jag bara inte hittat den rätta personen, eller så har jag kanske det fast jag bara inte vet det än, men anyway, jag hoppas det, att jag kommer kunna vara så och kunna få lika mkt tillbaka, trots att jag har problem med det nu!
Jag har alltid varit så, jag minns i lågstadiet så var en kille som var superkär i mig, han hjälpte alltid mig och jag minns speciellt ett tillfälle då vi var på utflykt och jag tappade ner min ryggsäck då vi satt på ett berg, så sprang han ner och hämtade den och kom sen och gav den till mig, jag höll jävlat på att dö för att jag tyckte att han var så töntig, men egentligen så var han juh bara snäll.. hallå!? Jag var typ 8 år och tyckte att det var sjukt äckligt att han var kär i mig, nu kanske jag inte känner just så, nu handlar det snarare om att jag får panik över att göra illa andra människor, eftersom jag ofta känner mig pressad, ungefär som att dom vill ha nåt av mig, men jag känner att jag inte kan leva upp till deras krav och vilja gällande vad jag är i deras ögon, jag är inte heller en person som tycker att man måste bli ihop bara för att man tycker om någon, jag tar det rätt lugnt, funderar inte så mkt, utan jag har bara en enda anledning till att umgås med en person och det är för att dom gör mig glad, sen VAD dom är för mig det funderar jag inte så mkt på, utan jag bara ÄR, men eftersom att de flesta inte är som mig, så är jag fullt medveten om att jag då ofta får makten att såra dom och den makten vill jag inte ha, för jag hatar att göra andra besvikna och ledsna, nästan att jag ibland stöter undan mig själv för att göra andra nöjda, så dom inte ska bli besvikna på hur jag är.
Detta är givetvis mer i början av en relation, när jag väl accepterat hur jag känner, så klarar jag av att möta personen i kärleken, men jag måste bara vara med en person som spelar sina kort klockrent för annars så kommer jag förmodligen att fly fortare än blixten.
Samtidigt som jag är på det här sättet så är jag sjukt beroende av närheten av andra, att va nära, mysa, kramas och värme, men det får bara inte bli för intimt, för då tycker jag att det blir lite läskigt, haha.. asså jag verkar juh som jordens mest invecklade människa, grejen med mig är att jag sällan får SÅNNA känslor för någon, jag kan såklart tycka om någon otroligt mkt, men det är så mkt som ska klaffa för att det ska vara tillräckligt, men när jag väl blir kär då blir jag det oftast skitfort, men det kan ta ett tag innan jag accepterar att jag är kär eller att jag fattar att jag är det, eller jag vet juh om det innerst inne, bara det att jag inte vill erkänna för mig själv att det kanske är så.
Och när jag väl blir kär, då är det ingenting som bara går över, eller som bara försvinner, jag kan faktiskt skita i allt men det tar inte bort min kärlek till den personen, det kan ta ett tag innan jag liksom släpper det ur mig, men då brukar det oftast bubbla upp igen så fort jag ser personen igen!
På ett sätt tycker jag juh att det är bra att jag är såhär, för för mig ger det en känsla av att det faktiskt finns något större än allt det här, att jag inte kan välja hur jag ska känna, att kärleken finns på riktigt, för om jag hade fått välja så hade jag vart kär i varenda underbar kille jag träffat, alla dom där omtänksamma underbara människorna som faktiskt har sett mig, som har tagit hand om mig, som har gett mig all sin kärlek fast jag inte kunnat besvara den, dom där som osjälviskt alltid bara finns där för en som ger en en känsla av trygghet och lugn, som får en att känna sig som världens mest speciella och finaste tjej, de som man kan se kärleken lysa i ögonen på när de tittar på en, de som kan få en att se sig själv med en annan ögon.
Jag kan bli kär i och fascinerad av andras kärlek! kärlek är så bra, det finns ingenting bättre än kärlek, men det finns heller ingenting som kan göra så ont och som kan bränna en så hårt, som kärleken.
Kommentarer
Trackback
