My Larsson

Kanske har jag hakat fast vid smärtan, den där låten, allt som brukade göra ont
att jag söker nåt nytt att hålla fast vid fast mitt papper framför egentligen är tomt
Vad gör man då man är van vid kaos och det inte längre är inom ens horisont?
kanske är jag som en kameleont, och allt som en gång var har åkt bort så långt,
att jag inte längre känner igen den del av mig själv längre, som om jag vill att allt ska va sämre
då det egentligen går bra, för då vill jag bara dra, skulle hellre föredra att det bara va halvbra
för visst känns det som att det är för bra för att va sant, och backen upp har vart rätt brant
och jag vet inte hur många gånger jag slant, gjorde det konstant, men nu är jag på högkant,
det är fan genant, hur fan jag kunnat vara så nonchalant, en aspirant med sikte mot att bli brilliant,
men känslan är väl så välbekant att jag blev tolerant, kanske borde prova en ny variant
men det är som om det är ointressant, jag har länge vart prenumerant på att komma på livets kant.
Och hur kan man sakna att ha något att vara ledsen över? sakna tårarna som söver?
Att få vara arg och tvärsöver? att vara den som planerade sin nästa manöver för att få vad man behöver?
Intalat sig själv att man tappat sitt fyrklöver och sedan fly söderöver.
Har jag pundat dramatik? blivit van vid all kalabalik? har jag dålig statistisk?
Jag känner mig inte lik, har en helt annan logik, men det är väl under all kritik?
Jag söker väl efter nån form av mystik, efter nåt jag kan kalla unikt, vill höra en okänd replik,
men ändå är varje historia snarlik, fast jag håller utkik och försöker droppa gammal tragik.
men det som hör till min historik är precis som en katolik som ska byta symbolik.
Man kan inte byta spår utan kamp, och det är vanligt med några snedtramp och kanske lite hjärtkramp.
Jag är som en larv, gömd i ett skydd, när den känner sig trygg, slår den ut sina vingar fast den inte har nåt regnskydd,
jag vet att jag kan vara svårtydd och vissa gånger hade det suttit fint med ett munskydd som tystat,
men jag har alltid varit för att upplysa de genomfrysta, de som aldrig blivit kyssta
inte ens lite genomlysta, de rädda och tysta tinar och blir solbelysta.
Kärleken är lika vacker som den är svart, den kan ta dig både långt och ingenvart,
den kan vara en kvart, den kan vara föralltid, men varje historia har sin egen strid,
har många gånger undrat om jag är morbid som ägnat all min tid till en sjuk slutstrid,
varvid jag spöat mig själv, borde nästan vara invalid men är ändå emellertid inget som gör mig paranoid
Jag har klarat att bygga min pyramid och jag har själv rivit den i bitar, har trots allt lärt mig av alla nitar
jag är inte den som litar på en massa skitar, det finns många godbitar, men det är lätt att man tvärnitar
då det är många pusselbitar som ska på plats, innan man kan dra en slutsats vid nästa hållplats.