My Larsson

Håller på att springa upp och ner i tvättstugan, så kom jag att tänka på en person, en person som finns hemma i piteå, som jag tycker är en ganska grym liten prick.. men anyway..
Det jag började tänka var att den här personen var som bara en person som jag inte tänkte så mycket om, jag tyckte bara att det var nån jag kunde hänga med ett tag, sen skulle jag juh som flytta och allt skulle bli en helt annan grej, inte något seriöst eller nåt sånt, dessutom vill jag inte heller tycka om nån mer än så i dagsläget! Men nu ska jag vara brutalt ärlig och kanske erkänna att jag förnekade att jag kände nåt övh, för det gjorde jag tydligen, och då slog tanken mig! Hur vet man om känslor är äkta? 
För tänk såhär, ofta då folk träffar nån så är dom juh ute efter att träffa nån, dom VILL bli kära, dom typ nästan väljer att bli det & jag träffade liksom en person som jag inte ville bli kär i, som inte heller passade in i mitt liv som det var just då osv, nu blev jag juh iofs inte kär, det krävs juh lite mer än så för det, men lik förbannat fastnade han juh nånstans i mig! Men kan det va bara för att det var så kompilcerat, jag menar jag är juh uppenbarligen en person som dras till komplicerade människor, eftersom dom fascinerar mig, jag gillar inte enkla människor som man vet allt om bara genom att titta på dom (som jag då :P haha.,) jag gillar inte när folk tycker om mig innan jag tycker om dom osv, jag vill förtjäna min kärlek, jag vill välja att få den, jag vill kämpa för den.. och eftersom situationen var så konstig så kanske det var därför jag kände nåt, för jag visste juh ändå att det aldrig skulle gå? alltså det jag säger nu är att jag gillar att det som inte går, det vill man få att gå ändå bara för att man är så jävla störd, men hade jag känt likadant om det nu hade gått?

well.. det lär man juh aldrig få veta! Men seriöst.. finns ens äkta kärlek? asså ÄKTA! sån som aldrig försvinner..
Typ som i denna: