We are surrounded with drama, where ever we go..
När tankarna börjar snurra så är det bäst att fatta greppet
om den styrande faktorn, inte vara det sjunkande skeppet
som tappade kontrollen i det stormande havet
och kanske måste vi alla vara den som ibland sänker på kravet
ge allt en chans eller två, men när man har slut på chanser vad gör man då?
Ska man satsa eller gå, eller ska man bara inse och förstå
att det finns fan ingen man kan lita på
att allt är precis likadant nu som då
men vad är skillnaden när man ändå lever på hoppet om att det finns nåt annat
människor som har tänkt efter och stannat, tittat på hur dom beter sig och lärt sig att man ska ta hand om varandra
inte leka med andra, att de inte har några andra än sig själva att klandra
när slutar man våga räcka ut sin hand, för det är nästan så det känns ibland,
när man ger allt man kan, men ändå så slutar det upp med att det enda man fann,
att den famn som man kände sig trygg, kan också vara den som hugger kniven i ens rygg
inte konstigt man blir skygg!
