My Larsson

Efter en rad av samtal med diverse personer i mitt liv, så är det juh bara att konstatera, att det är ett faktum att man faktiskt inte är så jävla frisk i alla lägen.. och den ena är då tamejfan värre än den andra, men i grund och botten så är juh alla lika jävla störda.. och det värsta (..eller kanske bästa?) är att man egentligen inte kan leva utan all den här jävla dramatiken, men det kanske inte är så konstigt med tanke på hur tradigt livet liksom är på de flesta planen, jamen ni vet.. man kliver upp före tuppfan tamejfan 5 dagar i veckan, do what you gotta do, kommer hem och känner dig lika levande som en klubbad säljävel, helgen kommer och det ska tamejtusan firas, man super sig full, kanske till och med kör en 2-dagars helgen till ära, har kul ca 8 timmar av helgen och resten ligger man likt en snubbe i öknen suktandes efter vattnet och drömmer om bättre tider innan det är dags att ta tag i sig själv igen och köra på, duscha, på med sminket, sudda bort den sura minen, sänka en grogg eller två och låtsas att livet är en fest.

Klart som fan man då måste gå å fucka up lite grejer på vägen så man får känna att man lever litegrann.. men asså.. det är juh sjukt att folk är så, att man är så själv. Vill inte låta negativ, men seriöst!? När fan ska det hända grejer?
typ pump up the adrenalin upp till mitt fucking huvve, hatar egentligen känslan av det just då, men sen när man tänker tillbaka på sin jävla missär, så kan man inte låta bli att sakna när det rördes om i grytfan!?
Men vem har sagt att människor är normala? Och vem är normal ens? Normal är juh lika med störd egentligen och som nån sa till mig nån gång: "Knäppast vinner.." och det måste nog ha varit vår tids sanning,. VI MÅSTE HELT ENKELT SKAFFA INTRESSEN, så det är mitt mission. med det säger jag gonatt! hej hej